Låt oss starta med TSA. Otaliga passagerare som intervjuats på TV delar alla uppfattningen att "Om det gör oss säkrare så tror jag att det är en bra idé. Jag vill bara komma till min destination utan att skadas. "
Den inställningen utgår ifrån att regeringen är mer kapabel att trygga säkerheten än privatpersoner och flygbolag, men det visar också en oroväckande trend där vi är villiga att byta ut personlig frihet mot illusionen av säkerhet (eller välstånd, eller välgörenhet).
Den tragiska händelsen, som vi numera refererar till som 9/11, gav de styrande i USA en enastående ursäkt att spela på människors rädsla och göra ännu fler intrång i vår frihet.
Alltför många människor har under alltför lång tid haft alldeles för mycket förtroende och tillit till regeringen och inte tillräcklig tro på sin egen kapasitet. Lyckligtvis ser vi nu att alltfler blivit medvetna om allvaret i de grova misstag vi gjort under de senaste decennierna.
Många amerikaner börjar bli upprörd över att bli stoppade och ibland fängslade av beväpnade gränspatruller, inte vid gränsen, utan flera miles därifrån. Vissa protesterar högljutt och filmar händelserna, ibland med våldsamma resultat.
Nästan dagligen ser vi nya avslöjanden om hur FBI spionera på amerikaner. Innebär det att vi blir säkrare?
Nya, billigare, "personliga" drones gör det enkelt för alla att spionera på någon. En del säger: "Jag har inget att dölja Varför ska jag bry mig.?" Men varför har du draperier och persienner?
Skulden delas av båda politiska partierna.
Efter terroristattacken mot World Trade Center var det enkelt att skrämma befolkningen och samtidigt lova att bara ni gör som vi säger, kommer ni att vara säkra. Det har resulterat i att polisens närvaro har ökat explosionsartat och vi ser dagligen hur de använder okonstitutionell och brutal taktik, som tolereras av domstolarna. Den gamla rätten att betraktas som oskyldig tills motsatsen har bevisats, har övertagits av en ny norm där alla medborgare är misstänkta i en övervakningsstat. Och rätten att resa har utsatts för drakoniska “säkerhetsåtgärder“ som inte gör oss säkrare.
Misstanke, rädsla och okunskap är de nya normerna. Vi uppmanas att betrakta varandra som fiender.”See something, say something”
Vi tillåter regeringsanställda att tafsa på våra barn när vi vill flyga. Vi finner oss i att man stänger av mobilservicen för att störa protester. Media underlåter att rapportera om de tusentals SWAT team-räder som äger rum varje år, där polisen ibland mördar både folk och hundar trots att de inte skadat andra, (sk. brott utan offer)
Vi har invaggats i en överdriven tro på politiker och byråkrater. Det ersätter förtroendet i ett fritt samhälle. Alltför många av dessa auktoritet har övertygat sig själva och oss att endast de, genom sin godtyckliga regeringsmakt, kan åstadkomma rättvisa och samtidigt skapa ett produktivt samhälle. Det visar sig alltid vara en utopisk dröm och förstör i stället välstånd och frihet. Det utarmar folket och belönar särintressen som kontrollerar båda politiska partierna.
Staten kan inte skydda oss från alla olika sorts skador, bara hävda det som en anledning att höja skatter och kräva mer pengar. Oavsett hur många lagar som införs, oavsett hur många poliser eller federala agenter vi placerar på gatorna, oavsett hur rutinmässigt vi övervakar internetkommunikation, kan en enskild person eller grupp ändå orsaka stor skada. Vi som individer är ansvariga för vår säkerhet och säkerheten för våra familjer.
Det första utbrottet av Ebola rapporterades i Democratic Republic of Congo 1976, i ett samhälle nära Ebolafloden, därav dess namn. Det var ett förödande utbrott med 318 fall och 218 dödsfall. Sedan dess har fall av sjukdomen rapporterats från flera afrikanska länder.
Jag har väldigt svårt att tro att ingen ebolasjuk person under närmare 40 års tid rest till USA eller Europa och smittat andra. Kan det vara så att nu är det politiskt fördelaktigt att helt plötsligt “upptäcka” sjukdomen, eftersom man behöver något riktigt hemskt att skrämma människor med?